Falling, so catch him

Upptäckarglädjen. Första gången man hör en låt som får ens puls att skjuta i höjden. Spänningen i att man hittat något nytt, som är helt fantastiskt. Den känslan fick jag, kanske som allra starkast, första gången jag hörde Blueboy.

Idag är det ett år sedan Keith Girdler dog. Girdler var sångare och låtskrivare i Blueboy, ett av nittiotalets absolut bästa band. De släppte två mästerverk till album och ett pärlband av singlar på legendariska Sarah Records, och sedan ytterligare ett album på Shinkansen, innan de la ner. Upptäckte dem när jag en dag satt och bläddrade i bookletten till Jens Lekmans första skiva och såg då att de vackra stråkarna i "A higher power" var tagna från Blueboy-låten "So catch him". Laddade ner (skivorna är sedan länge utgångna) albumet "Unisex" som låten ligger på och var efter det hooked.

Det som jag tycker gör Blueboy så speciellt är att de, förutom det makalöst starka låtmaterialet, inte bara blev ett vanligt tweepop-band utan alltid hade en stark fäbless för spansk musik. Girdler och hans låtskrivarkompis Paul Stewart talade ofta varmt om él records och Stewarts gitarrplock påminde starkt om spanskt gitarrförande. Och så har vi det där med Rösten. Tror nog nästan att det är som med Morrissey. Antingen älskar man Girdlers försiktiga sätt att sjunga eller så hatar man det.

Något som inte direkt minskar min attraktion till Blueboy är kanske det att det finns en sådan mystik runt bandet. Youtube och liknande websidor saknar i princip helt klipp med dem. Det finns knappt några intervjuer. Har aldrig sett Girdler föra sig framför en kamera och kommer aldrig att kunna göra det heller. Jag gillar det på något sätt. Vill inte läsa om mina idoler i dagspressen. Vill inte se några rubriker i tidningar. De ska vara, onåbara.

Jag sätter på "Marble arch" för hundrafemtioelfte gången, och minns Keith Girdler.