Duck tales

I förmiddags tog jag en promenad längst med Årstaviken, med Antony & the Johnsons nya album i hörlurarna. En alldeles ypperlig kombination skulle det visa sig. Då jag gick längst med vattnet och stillsamt studerade en flock simmande ankor, växte musiken och blev ett sorts soundtrack till mina betraktelser. Jag blev faktiskt ståendes ett bra tag vid vattenbrynet, med Antony och ett gäng ankor som enda sällskap.

Inget konstigt med detta egentligen. All musik har väl sitt sammanhang då de passar som bäst. The Blue Nile bör man lyssna på under sena mörka nätter, gärna i ensamhet. The Strokes första skiva har fått agera som förfestmusik många gånger genom åren. Och Antony & the Johnsons bör då alltså helst avnjutas vid fridfulla betraktelser av djurlivet.


Annan lyssning de senaste dagarna: Orchestral Manoeuvres in the Dark. Har genom Spotify återupptäckt detta underskattade bands första skivor. Likheterna med Joy Division går längre än endast Peter Savilles skivomslag och det faktum att de låg på samma skivbolag under en väldigt kort period.