Okej. Det krävdes ett par blogginlägg av Alice samt en Lokko-hype innan jag vaknade och gav skotska Glasvegas en ordentlig lyssning, och nu är jag verkligen glad för att jag gjorde det. Kommande debutalbumet är verkligen en pärla. Första fyra låtarna på skivan är lika vackra som Francesco Tottis straffmål mot Holland i Euro 2000.
Att de sedan har en trummis som likt Bobby Gillespie trummar ståendes gör ju inte saken sämre direkt. Jäkligt coolt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har oerhört dvårt för detta bands jämntjocka uttryck - får mer en känsla av U2 än The Mary Chain! Men det beror kanske främst på NME:s och McGees ohämmade hyllningar (innan debuten ens släppts). Risken är stor att de känns meningslösa redan inför nästa skiva.
Det positiva är James Allens dialekt som är alldeles underbar, vilket gör att jag hoppas på den debut som alla talar om.
Visst låter det lite, eller ganska mycket, stadiumrock över Glasvegas men det är inget jag störs av direkt. Inte hos detta band iaf.
Dialekten tyckte jag däremot var lite jobbig till en början. Har dock vant mig nu och har inga problem med den längre.
Jag var kanske lite hård...
Ja! Jag är också glad över att du vaknade! F.ö. fattar jag inte riktigt allt prat om att de låter så mycket JAMC, jag tänker mer Twilight Sad isåfall.
Skicka en kommentar